Jozelle's Dairies

Josefine här, en trogen Jozelle-läsare.
Johanna har på senaste tiden skrivit mycket om klickerträning och inspirerat många inkl mig. 
I Januari månad fick jag ta bort min fina hoffe, Dacke, som jag klickat in för att finjustera vissa träningsmoment.
Klickern var i min smarta hoffes fall inte så nödvänding, i mitt huvud. Just då kändes det som att han läste mina tankar bättre och jag var en ganska typisk "brukshundstränare" - alltså väldigt traditionell kan man säga. 
Dock visade det sig att den var väldigt användbar när jag ville lära honom "rulla runt" (med hjälp av "target") och "pang! spela död."

Nu vart jag lite sidetracked - back to "vad Johanna inspirerade mig till" och anledningen till att jag skriver här.
För 3 veckor sedan så adopterade vi en 5årig, understimulerad, olydig bruksschäfer. 
När vi köpte henne, så kunde hon inte gå i koppel, hon kan knappt sitt/ligg/vacker tass och då menar jag att hon "kan" dem - men det kräver väldigt många dubbelkomandon och hon gör "tricket" väldigt långsamt. 
De första två veckorna har vi mest låtit henne anpassa sig till oss och kört lite koppelträning. 
Hon blir väldigt uppstressad när man försöker leka med henne och låt oss inte ens gå in på hennes kasta-pinne-hysteri.

Förra veckan, efter att ha läst Johannas inlägg gick jag till Djurmagazinet och köpte en klicker. 
Anledningen: jag vill lära henne att det är kul att lära sig saker igen, skapa en bättre kontakt mellan oss, lära henne att det är kul att samarbeta. 
Jag började i lugn och ro att klicka in henne. Klicka - godis. Klicka - godis/beröm. Klicka - ögonkontakt - godis. Klicka - ögonkontakt i lite längre tid - godis. OSV OSV. 
Vi körde små korta pass, då hon inte kan koncentrera sig så länge. 
Någon dag senare började vi köra targeting, med en penna som target. 
Jag som var van vid min hoffe, måste erkänna att jag började tappa tålamodet, efter två dagar med targeting-träning. Hon verkade ju inte förstå sammanbanden mellan de få gånger hon faktiskt gjorde något i rätt riktning och belöningen. 
ÅÅÅh, jag vart så frustrerad.
Men sen så. Helt plötsligt gjorde hon det gång - på gång - på gång.

Nu börjar hon viffta på svansen så fort jag tar fram klickern och följer mig vart jag än går. Det är som att jag håller en pinne i handen. 
Så nu kör vi lite targeting, jag lär henne "sitt" på nytt och det går alldeles utmärkt. Hon börjar "försöka" lista ut vad jag vill.

Så tack vare klickern och Johanna så har Kira börjat att vilja lära sig saker igen! :)

Tack Johanna, 
Puss från Josefine och Kira.